Hej, har du tid att prata med mig?

Hon som ringer mig har en angelägen fråga: får jag finnas? Kvinnan som ringer är en av alla som utförsäkrats från sjukförsäkringen. För sjuk för att arbeta men enligt regeringens politik ska hon prövas mot arbetsmarknaden. Den ekonomiska situationen är tuff, pengarna räcker inte långt. Det är hon som tvingas stå tillbaka när regeringen väljer att sänka skatten ännu en gång. Situationen för 75 000 utförsäkrade ser naturligtvis olika ut. Men det finns ett återkommande mönster som visar att de fått en sämre ersättning, är fortfarande sjuka med nedsatt arbetsförmåga. Det är inte ett enskilt fall som borgerliga ledamöter i riksdagen påstår. Det är sjuka som utsätts för något som ingen av oss friska ens kan föreställa oss. Att tvingas leva på en låg ersättning på 5000kr i månaden och samtidigt vara sjuk, gör människor ännu sjukare. Stressen och pressen i tillvaron blir förödande. Hur länge ska vi ha det så här? För några veckor sen skrev jag en krönika i ämnet med anledning av den orättvisa prioriteringen i regeringens budget.

Här är min krönika om Onådiga luntan. Krönikan har varit publicerad i Nerikes Allehanda den 23 september.

Förra veckan kom finansminister Anders Borg till riksdagen och överlämnade den borgerliga regeringens förslag till budget för 2014. Det som framkommit i media om den så kallade nådiga luntan (skämtsamt uttryck för den pappersbunt som innehåller budgeten) är att staten nu ska låna pengar för att kunna sänka skatten med 15 miljarder kr. Jag skulle kunna ägna mig åt att göra djupgående analyser av regeringens budget men det tänker jag inte göra nu. Istället vill jag berätta om en helt annan pappersbunt, den Onådiga luntan.

 

Den Onådiga luntan innehåller till skillnad från budgeten, personliga berättelser från människor vars röster sällan hörs i media. Det är en rapport om berättar om sjuka och arbetslösa som hamnat utanför trygghetssystemen, som skickas från den ena myndigheten till den andra. Ett par beskriver hur det är att gå från att vara två heltidsarbetande lyckliga människor till att bli hårt skuldsatta, olyckliga, fattiga och sjuka. Andra om hur det är att inte bli trodd, att bli ifrågasatt av myndigheter som tvingas följa ett stenhårt regelsystem som utförsäkrar sjuka efter tidsgränser. För någon var det en bilolycka som förändrade allt: ”Det var inte mitt fel. Det var en trafikolycka Jag var lycklig, frisk och hade ett bra arbete. Livet ändrades på några sekunder.” För andra var det en tillvaro med högt tempo och många bollar i luften på jobbet som bytts ut mot en tillvaro som utbränd, sängliggande person utan möjlighet att försörja sig eller sin familj.

 

Ingen drömmer om att bli sjuk eller arbetslös. Vi tänker oss en bättre framtid, en ljusare tillvaro för våra barn och barnbarn. För mig är det just drömmar och förhoppningar om att samhället och världen kan förändras till det bättre som borde forma politiken. Klarar vi då av att ha två tankar i luften samtidigt?

 

Ska vi ha en politik som bidrar till fler jobb så måste vi också ha en politik som klarar av att ge stöd när människor saknar arbete. Ska vi ha en politik för att få ett friskare samhälle så måste också politiken klara av att ge sjukvård och ekonomisk trygghet vid sjukdom. Ska vi ha en politik för fler arbetade timmar så måste arbetslivet bli hållbart. Att folk blir sjuka och utslitna av sitt arbete, av stress, av överbelastning eller till och med mobbing, är inte acceptabelt.

 

Den onådiga luntan har nu blivit radioteater, Utförsäkrad – berättelser från Sverige 2013, men människorna bakom den är i högsta grad verkliga. Ikväll, kl 19.30, kan man lyssna på deras berättelser i Sveriges Radio P1. Det är samma tid som två populära tv-program sänds, matprogrammet Halv åtta hos mig på TV4 och nyhetsprogrammet Rapport på SVT1 och jag inser att rätt många väljer dessa program istället. Oavsett vad man väljer att göra denna tid så hoppas jag att vi orkar se andras tillvaro precis som den är. Alla lever inte på Solsidan.  

Det går att lyssna på radioteatern Utförsäkrad - berättelse från Sverige 2013, här hittar du länken till Sveriges Radio 

 

En människa kan mördas men inte idéer

Augusti 2002. Det är valupptakt hos Socialdemokraternas på Sveavägen 68 och jag har via ett stipendium fått möjlighet att bl a följa utrikesminister Anna Lindh under en dag i valrörelsen. Jag träffar Anna med medarbetare på Bromma flygplats, vi ska flyga till Landvetter för vidare färd till Lerums Arbetarekommun som jobbat med att arrangera besöket. Där är man jätteglada över att Anna deltar vid kvällens öppna möte och före det besök på en gymnasieskola, där hon svarar på elevernas frågor. På skolan är man oerhört stolta över att just deras skola fick chansen att prata med utrikesministern. Anna Lindhs engagemang och intresse för politik och människor smittar av sig, frågorna vill inte ta slut. Jag som får följa med ser med glädje hur en av mina partikamrater på högsta nivå sprider entusiasm i sina samtal med elever och lärare i skolan, med partikamrater och besökare i den centrumanläggning som det öppna mötet hålls i.  

Det var den 10 september 2003 och jag har precis kommit hem efter ett torgmöte för att byta om inför kvällens EMU- debatt med Lena Hjelm-Wallen i SVT-Tvärsnytt. EMU-kampanjen gick mot sitt slut och trots jag var aktiv på Nej-sidan, som i alla mätningar tippades vinna folkomröstningen, så var jag inte särskilt glad. Den här valkampanjen som pågått sedan början av 2003 hade slitit hårt och skapat starka motsättningar mellan partikamrater. Det är sak att aktivt jobba sida vid sida med partikamrater, något helt annat att mötas i en debatt där man står på olika sidor. Vid ett tillfälle i blev jag uppringd av en journalist som under 45 minuter försökte få mig att säga något negativt om LOs ordförande Wanja Lundby Wedin. LO hade precis som S-Kvinnor bestämt sig för att inte driva en kampanj för vare sig ja eller nej till EMU. Bakgrunden till att journalisten ringt upp mig var att Wanja hade en debattartikel i DN som var positiv till EMU. Eftersom Socialdemokraterna var så tydligt splittrade i frågan så ansåg media att det fanns ett stort nyhetsvärde att beskriva den splittringen, gärna med hårda personkonflikter.  

Jag längtade efter att söndagen och valet skulle vara skulle över, att vi bara skulle få bli vanliga Socialdemokrater igen och inte definieras som ja- eller nej-sossar. Precis när jag kastat av mig en av mina hemmagjorda kampanj-tröjor för att byta om inför tv-debatten hör jag på radions kvart i fem-ekot att Anna Lindh har förts till sjukhus efter att hon blivit knivskuren. Efter bara några minuter blev jag uppringd av en mycket skärrad partiombudsman som berättar att alla debatter ställts in och kampanjarbetet har avbrutits från både Ja- och Nej-sidan. Att läget är allvarligare än vad som framkommit på radion är uppenbart. Tvärsnytt inser att det inte är läge att ha en debatt men vill ändå ha ett samtal med mig och Lena Hjelm-Wallen. I inslaget lyser vår oro igenom även om Lena med sina tidigare erfarenheter som utrikesminister var betydligt mer samlad än jag som öppet undrade vem som vill vara folkvald efter detta attentat.

Hela kvällen och natten följde jag och många andra rapporterna via TV och radio. Inför Göran Persson direktsända presskonferensen i tv var vi 8-10 personer som samlats uppe på partidistriktet, och trots att vi nog alla insett vad som ska komma så är chocken total i alla fall.

Gråtande lämnade vi rummet, några gick upp till valstugorna och rev ner samtliga valaffischer som byttes ut mot en affisch med ett helt annat innehåll. Nere på arbetarekommunen hade tre fd ombudsmän samlats för att hjälpa nuvarande ombudsmannen med allt det vårt parti gör när en ledande företrädare har dött.

 Den 11 september 2003 kommer jag komma ihåg som den dag då alla grät, kvinnor och män, unga och gamla. Och den planerade manifestationen mot kriget i Irak blev till en manifestation mot allt det meningslösa våld som vi människor bidrar till. Senare på kvällen samlades många i landets kyrkor för att försöka få tröst, bara vara med andra, oavsett om man var ateist eller troende sittande sida vid sida.

 

September 2013. Tio år har gått sedan mordet på Anna Lindh. På sociala medier och via mejl/brev hotas politiker, både kvinnor och män, av såväl enskilda personer som politiska motståndare och extremister. Samtalstonen är rå, föraktet för politiskt aktiva finns bland alla samhällskikt och skymtar då och då fram även i media. Kommunpolitiker som tvingas lägga ner skolor när inte pengarna räcker till får höra att man inte bryr sig om barnen. Landstingspolitiker som försöker säkra sjukvården i hela sitt område trots bristande resurser tvingas löpa gatlopp i medier när man tar det ansvar man tilldelats i ett demokratiskt val. Och vi som sitter i riksdagen möts av orden ”ni lever inte i verkligheten” som om vi satt på planeten Mars. Frågan om vem som vill vara förtroendevald är i högsta grad aktuell.

 

Det finns inga enkla lösningar på att få förtroende från medborgare. Men även om det är svårt så måste vi ändå göra vårt bästa att i dialog hitta sätt att samtala om de utmaningar och beslut man står inför. Om fler är med och deltar i arbetet att ta fram underlag så blir besluten också bättre. Därför gör jag och många andra skolbesök, arbetsplatsbesök, träffar människor där man bor och samtalar om vardagsbekymmer och glädjeämnen. Vi gör det i visshet att man med politik kan förändra och förbättra vardagen, en rättvis värld är möjlig. Det är viktigt att påminnas om Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning "En människa kan mördas men inte idéer"

Här hittar du fler bloggar om politik, Socialdemokraterna, Anna Lindh

På SVT play finns Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning

Länk till Anna Lindhs minnesfond

Artiklar i media om Anna Lindh: Svenska Dagbladet, Aftonbladet

 

 

 

 

 

Man kan inte både äta kakan och ha den kvar

Igår hade tre Kristdemokrater från Örebro en debattartikel i Nerikes Allehanda och krävde att den borgerliga regeringen ska sätta välfärden framför skattesänkningar. Nu tror jag knappast att riksdagsledamoten Lars-Axel Nordell kommer att rösta emot sin egen regerings budget även om det vore välkommet. Förmodligen får vi istället se honom i en gemensam debattartikel med riksdagsrepresentanter för M och Fp där man lovordar regeringens budget. 

Nedan kan du läsa mina åsikter kring ett femte jobbskatteavdrag. Texten publicerades som krönika i Nerikes Allehanda den 26 augusti. Och en sen ursäkt till er som kommenterat tidigare inlägg, jag har missat att godkänna dessa men det ska nu vara åtgärdat.

     Tror du det blir fler jobb i Sverige om de som redan har ett arbete får sänkt skatt? Frågan är kanske tjatig eftersom jag ställt den vid flera tillfällen men jag tänker fortsätter att upprepa den med en dåres envishet. Jag får nämligen inga konkreta svar och jag försöker förstå hur mina politiska motståndare argumenterar om detta oklara samband. Hittills har jag inte träffat någon sjukskriven person som anser att lägre skatt är den medicin de behöver för att bli friska. Jag har träffat rätt många arbetslösa, flera inskrivna i fas 3, som inget hellre vill än att få ett jobb men som aldrig blir kallade till anställningsintervju. Trots att de får betala en högre skatt än personer med jobb. För mig är det uppenbart att det inte blir bättre arbetsvillkor i sjukvården och skolan när de som jobbar där får sänkt skatt om detta sker till priset av att de får fler arbetsuppgifter och färre arbetskamrater.  

För det som jag och många andra just nu funderar över är om man kan använda 16 miljarder kr (16 000 miljoner kr) av statens inkomster till något annat än att sänka skatten. Visst finns det väl flera områden i samhället som behöver förbättras och utvecklas? När jag läser i tidningen att Stockholm sparar in på extrastöd till elever med dyslexi (läs- och skrivsvårigheter) så är det ett exempel på hur bristande resurser i en kommunal skolbudget hanteras. Den här så kallade besparingen kommer förmodligen att bli en kostnad i framtiden, synd att man valde sänkta skatter framför högre kvalitet.  

När man i Skånes och Stockholms landsting inte längre klarar av att ta emot gravida kvinnor som ska föda, är det verkligen ytterligare en skattesänkning som behövs? När ingen har tid att gå ut med de gamla och personalen springer bena av sig för att hinna med, är det verkligen en skattesänkning som behövs då? Eller fler unga lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg, är de hjälpta av ytterligare ett jobbskatteavdrag?

 

Vi kan gemensamt bestämma oss för att använda riksdagens budgetutrymme till att investera i både människor, välfärd och miljö. Med mer pengar till kommuner och landsting så kan vården förbättras, det kan anställas fler i äldreomsorgen och vi kan minska klasstorlekarna på låg- och mellanstadiet. Vi kan miljörenovera miljonprogrammen och bygga nya bostäder till alla unga som studerar och/eller jobbar. Det går också att se till att sjuka och arbetslösa får en bättre ekonomiskt, deras hyra och kostnad för mat har ju inte minskat för att vi andra har fått sänkt skatt. Och det går naturligtvis att minska skatteklyftan mellan de som har ett jobb och dem som är pensionärer om man vill.

Det finns ingen orsak att ta ut mer skatt än vad som kan anses som nödvändigt. Klarar vi av att ha en bra välfärd och samtidigt sänka skatten så är det helt ok. Men när det nu sker till priset av sämre ekonomi för sjuka och arbetslösa samtidigt som välfärden urholkas så säger jag bestämt nej till ytterligare skattesänkningar.  För att använda ett gammalt ordspråk: man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

 

Lästips på bloggar: Martin Mobergs blogg, Alliansfritt 

 

Andra bloggar om politik, skatter, välfärd, jobb, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna

 

 

 

Varför är du så arg?

Du har kanske mött mig i Örebro, sett mig här i Almedalen eller i en riksdagsdebatt på tv. Och undrat varför jag ser så arg ut. Här kan du läsa mitt svar i en krönika publicerades i Nerikes Allehanda den 1 juli.

 Varför är du så arg? Jo, det händer faktiskt att jag får den frågan och det företrädesvis av män som rätt ofta är mina politiska motståndare även om det också kommer enstaka kommentar kvinnor och någon gång från partikamrater. För mig är ilskan över orättvisor i samhället en drivkraft för att försöka åstadkomma förändringar. Jag har inte för avsikt att försöka förklä det jag känner genom att bära ett påklistrande leende eller avsluta meningar genom att skratta bort det jag nyss sagt. Så ser jag arg ut så finns det garanterat en orsak till det.

Jag ogillar att kvinnor i genomsnitt fortfarande har lägre lön och därmed får en sämre pension än män. När jag ser inslag på tv och hör anställda inom äldreomsorgen tvingas springa mellan de äldre utan att knappt hinna prata, ännu mindre ta sig tid att sitta ner hos gamla och sjuka, så blir jag arg. Jag blir upprörd över att dagligen läsa om mäns våld mot kvinnor, att kvinnor och barn tvingas leva under skyddad identitet för att slippa hot och trakasserier från dem som tidigare misshandlat dem. Vid möten med sjuka personer som oroas sin ekonomi när de blivit utförsäkrade på grund av stenhårda regler, då är det lätt att hålla sig för skratt Att möta unga kvinnor som beskriver hur man utsätts för sexuella trakasserier på jobbet eller vid krogbesöket får mig inte på bra humör. På radion rapporteras det att var tredje ensamstående förälder är fattig, finns det någon som blir glad över att höra det?  

Rapporter som visa att unga kvinnor och män förvägras rätten att välja sin egen partner visar att kampen för alla människors lika rätt och lika värde måste försvaras här och nu. Rasisters främlingsfientliga människosyn som tar sig uttryck i hat, hot och trakasserier gör mig illamående. För även om jag som enskild inte är den som är utsatt, som lever under sämre ekonomiska villkor eller diskrimineras så angår, berör och upprör det mig. Andras kamp för bättre villkor och ett bättre villkor är inte en privat sak utan angår hela samhället.

 

Så jag har tagit mig friheten att verka politiskt för ett jämlikt och jämställdhet samhälle, och jag har för avsikt att fortsätta med det även om man uppfattar mig som arg aktivist. Det är möjligt att det irriterar eller upprör en och annan medborgare och politisk motståndare men det har jag varken tid, lust eller intresse av att bry mig om. När man som jag närmar sig den femtionde födelsedagen så finns den tydliga insikten att man inte kan vara omtyckt av alla. Frågan är om det ens är önskvärt?   

På dörren till mitt arbetsrum i riksdagen har jag satt upp en affisch med ett citat från författaren Edith Södergran som lyder så här: ”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än den jag är.”  För mig är citatet en påminnelse om att jag med mina erfarenheter och förmågor kan åstadkomma förändring, framför allt när jag är arg. Riktigt arg.

 

Andra bloggar om politik, jämställdhet, ilska, Almedalen, riksdagen 

 

Det hade lika gärna kunnat vara du och jag

Arbetslösheten fortsätter att vara hög i media redovisas den ena skandalen efter den andra när det gäller privata aktörer, SVT granskar jobbcoacher, som upphandlats av Arbetsförmedlingen för miljarder. Jag har träffat många arbetslösa och mött deras frustration, det är svårt att inte bli upprörd över dagens arbetsmarknadspolitik. Igår hade jag en krönika i Nerikes Allehanda om just det här med att vara arbetslös. Här kan nu också bloggens läsare ta del av den:

Det hade lika gärna kunnat vara du och jag. Du och jag som för andra berättade om vägen från jobb och lön till arbetslöshet och en låg ersättning från a-kassan. Som berättar om hur det är att få ett besked att företaget man arbetat på i 20 år nu ska slå igen. Eller att få ett papper där det står att du inte får fler timmar eller nytt vikariat eftersom arbetsgivaren inte vill tillsvidareanställa dig. Känslan från mitt möte med sju arbetslösa personer sitter fortfarande kvar hos mig. Berättelser om många år i arbetslivet, några på samma företag hela tiden medan andra haft visstid- och timanställningar, ger ett perspektiv som är så mycket starkare än all statistik över arbetslösheten. För när statistiken bara visar siffror uppdelat på kön och ålder så blir möten istället något som handlar om människor av kött och blod, människor med drömmar och förhoppningar om sin framtid. Precis som du och jag. 

Ibland träffar jag personer med jobb som uttrycker sig både föraktfullt och okunnigt om personer som är arbetslösa. Det är svårt att förstå vad det är som gör att några tror sig veta att det alltid är den enskildes fel att man inte har ett jobb. Företagsnedläggningar, affären som slog igen, ordernedgång som ledde till varsel och uppsägningar, kommunen som inte längre ringde och erbjöd jobb, din utbildning som inte längre var attraktiv på arbetsmarknaden, sjukdomen som gjorde att man blev av med jobbet. Eller det faktum att du har för liten erfarenhet (om man är ung) eller att du har för lång erfarenhet av livet (är för gammal). Det är det ingen arbetsgivare som säger direkt även om många arbetslösa +50 år märker det vid anställningsintervjuer.  

Det finns inte bara en väg till arbetslöshet och därför måste det finnas många vägar till ett nytt jobb. För när arbetslösheten växer så är det inte bara ett problem för den enskilde, det angår oss alla. Hög arbetslöshet är inte som dåligt vädret, det vill säga något som man bara måste acceptera och hoppas att det så småningom går över. Det är i högsta grad påverkbart vilket vi har sett tidigare. Mellan 1997-2002 genomfördes Kunskapslyftet med 110 000 utbildningsplatser. Många valde att ta studieledigt från sitt jobb för att skaffa sig gymnasiebehörighet vilket ledde till att man fick sitt första jobb och därmed nya erfarenhet. Resultatet blev sänkt arbetslöshet samtidigt som kunskapen höjdes hos många som gick vidare till högre utbildning och nytt jobb. 

Den nuvarande regeringens stora satsning på jobb- och utvecklingsgarantin med fas3 kan däremot knappast anklagas för att vara framgångsrik. Istället har fas3 kommit att bli en långtidsförvaring av arbetslösa där företag får betalt för att ta emot arbetssökande. Om möjligt än mer provocerande är det när privata jobbcoach-företag tjänar miljoner på minst sagt märklig verksamhet samtidigt som arbetslösa tvingas delta i meningslösa aktiviteter, något som sker i även i Örebro län. När sedan borgerliga företrädare för regeringens politik uttrycker förvåning över sin egen politiks effekter så undrar jag om inte gränsen för hyckleri har passerats.   

Idag är det mer 420 000 personer arbetssökande som vill ha ett jobb. Som vill vara med och bidra till ett bättre samhälle, som vill kunna se fram emot lönebeskedet och lediga helger. Det hade kunnat vara du och jag. Skulle du då ha varit nöjd med regeringens vänta och hoppas på bättre väder-politik?

 

Andra bloggar om politik, jobb, utbildning, arbetsförmedlingen, fas3, arbetslös, jobbcoach

Läs gärna Martin Mobergs blogg

Är Lena Mellin feminist?

Jag vet att det här med att göra en feministisk analys kan vara svårt. Särskilt om man inte har genusglasögon på sig. Så när Lena Mellin i dagens Aftonbladet gör ett försök, utifrån ALMEGAs kampanj för att tillåta riskkapitalister och vinstmaximerande företag att dränera välfärdsverksamheter på resurser, gör ett försök blir det lite pinsamt.

Mellin skriver: Socialdemokraternas motstånd mot vinster i välfärden är tvetydigt.

De är inte emot att företag som bygger vägar, hämtar sopor eller kör bussar går med vinst.

Men om den kvinnodominerade vården gör det blir det ett jävla liv.

Lena Mellin avslutar sin krönika med: Manliga vinster, inget snack. Kvinnliga vinster, en väldig massa motstånd. Hur rimmar det med att vara ett feministiskt parti?

Man kan ju fråga sig varför hon inte gör en analys värd ordet. Så vad menar Mellin med "manliga vinster" och "kvinnliga vinster"? Är exempelvis lägre lärartäthet i skolan och mindre vårdtid "kvinnliga vinster"?

För mig är det ganska viktigt att konstatera några enkla fakta
1. Omhändertagande och vård av barn & gamla ska inte, får inte jämställas med hantering av sopor. 2. Att ta avstånd från vinstmaximering och riskkapitalism inom vård, skola och omsorg har inte med kön att göra. Det är ett ideologiskt ställningstagande oberoende  av om det är en han eller hon som är VD för ett företag som vill flytta resurser från barn, gamla och sjuka till aktieägares konto.
 3. Det är tillåtet och möjligt för kvinnor att bedriva företag inom byggbranschen, sophantering och transporter vilket också kvinnor gör. Ett exempel: Liselott Lööf.
4. Det är tillåtet och möjligt för män att jobba inom vård, skola och omsorg, att bedriva företag där vilket också män gör. Ett exempel: Peje Emilsson

Vill man göra en feministisk analys av den kvinnodominerande vården så kan man med fördela titta på vad vinstuttag från exempelvis äldreomsorgen får för effekt för brukarna, för anhöriga och för dem som jobbar i verksamheten. Men den analysen gör inte Lena Mellin. Jag tycker hon ska läsa Erik Erfors krönika i Expressen så kanske hon förstår varför Socialdemokraterna aldrig har och aldrig någonsin kommer att likställa vård & omsorg av gamla med sophantering.

Visst är Socialdemokraterna ett feministiskt parti, här är ett avsnitt från vårt nya partiprogram. Läs det Lena Mellin och fundera sen på om du är feminist.

En tydlig maktstruktur är det som kallas könsmaktsordningen, den systematiska över- och underordning mellan könen som skapar ojämlika livsvillkor för kvinnor och män. Inom alla samhällsklasser är kvinnors villkor olika männens, deras genomsnittliga inkomst lägre och det obetalda arbete de utför med hem och barn mer omfattande. Starka tankemönster definierar vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Denna ordning begränsar kvinnors livsval, men den kringskär också männens utvecklingsmöjligheter.

Med starka reproduktiva, sociala och politiska rättigheter kan vi tillsammans skapa ett annat och mer mänskligt samhälle, med lika rätt och lika ansvar för kvinnor och män, i familjeliv, yrkesliv och samhällsliv. Med denna grundsyn är socialdemokratin ett feministiskt parti. 

Partiledardebatt, är det någon som lyssnar?

Idag är det partiledardebatt i riksdagen. Jag och flertalet av mina kollegor kommer att vara där och lyssna, applådera våra företrädare och risa våra politiska motståndare på Twitter och Facebook. Många journalister med politisk bevakning som första prioritet kommer att naturligtvis vara där, kvällstidningarna kommer om ca 4 timmar ha omröstning om vem som var bäst respektive sämst i debatten.

En hel del fokus kommer att vara riktad mot Annie Lööf efter den senaste tidens turbulens inom Centerpartiet och det är kanske tur för Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt. Sveriges nuvarande statsminister har regerat landet i över 6 år och arbetslösheten stiger mot rekordhöga siffror. I söndagens Agenda (SVT) så verkade Reinfeldts övervägande i politiken enbart handla om ett jobbskatteavdrag till eller ej. Ingen satsning liknande kunskapslyftet, inga visioner utan mer av en dyster Ior som verkar ha tappat sugen. För er som undrar hur det ser ut med jobbkrisen i Sverige så rekommenderar jag er att läsa mer i Arbetsförmedlingens statistik. Där kan ni se att 414 329 personer är arbetslösa, 33 630 av dem är inlåsta i Fas3 och endast 6 059 personer har möjlighet att gå en arbetsmarknadsutbildning.

Hög arbetslöshet är inget konstant tillstånd, det går att förändra och påverka genom politiska beslut. För mig är regeringens passivitet obegriplig. Den ger nämlingen en signal att politik inte spelar någon roll, att de folkvalda inte bryr sig om dem som hamnat i det som Reinfeldt 2006 valde att kalla "utanförskap".

Jag vet att politik kan göra skillnad, jag började på Posten 1984 genom beredskapsjobb. Flera på Posten gick vidare till andra jobb i mitten av 90-talet genom utbildningssatsningen Kunskapslyftet, något som i sin tur gav andra möjlighet till att ta deras platser. Min sambo och många andra utbildade sig lärare och ingenjörer genom Persson-regeringens satsning på naturvetenskapligt basår.

Låt oss hoppas på att dagens partiledardebatt visar glöd och engagemang för de utmaningar som vi ser i samhället. Det skulle få fler att orka lyssna.

Andra som bloggar om politik, partiledardebatt, riksdagen.